För andra gången låg denna gigantiska utmaning framför mig. Den mytomspunna sjön Vidöstern som Lagan mynnar ut i skulle besegras ytterligare en gång. Sveriges längsta simtävling skulle simmas ytterligare en gång. Vidöstern är en ganska dramatisk sjö som både är grund och djup. På vissa ställen är sjön närmare 30m djup och på andra ställen kan man simma på grund mitt ute på sjön. Under 60-, 70- och 80-talet rådde badförbud i sjön på grund av alla föroreningar som kom från alla mindre industrier utmed Lagan.

Till skillnad från förra årets Vidösternsimning kände jag mig lugn i själen. Jag var ju nu en av de erfarna simmarna. Hur långt skulle det räcka i år? Hade jag fokuserat för mycket på triathlon och framförallt på cykling under våren och sommaren? Skulle jag få sota för det nu? Frågorna var många och svaren fanns i sjön.

Som vanligt var det en mycket trevlig stämning i startområdet. Då jag är en man som gillar att vara ute i god tid fanns det mycket tid för mig att småprata och mingla med andra deltagare och det gjorde jag samtidigt som folk smörjde in sig med vaselin i nacke och under armar innan de drog på sig sina våtdräkter. Det fanns även några som valde att simma utan våtdräkt.

Man ska inte underskatta tiden för förberedelser innan starten då det är en del grejer att fixa. Till skillnad från förra året hade nu tävlingsarrangören en annan leverantör av tidtagningsutrustning och vi fick armband i följsamt silikongummi istället för den ganska otympliga modulen med kardborreband som erbjöds förra året.

Vidöstern väntar på oss och visar upp sig från sin bästa sida. De som började springa i startögonblicket inser också efter ytterligare några sekunder det patetiska i att springa ut i vattnet när det låg flera timmars simning framför oss. Morgondimman ligger tät, men i simriktningen och till de första bojarna ser man bra. Morgondimman tillsammans med kanonskottet med doften av krut får mig för en mikrosekund att tänka på slaget vid Lutzen som man läste om i skolan.

Luften darrar av förväntan och vi vadar ut i behagligt tempererat vatten. Vattentemperaturen var ca 22 grader C enligt tävlingsledningen. Det är långgrunt och det tar en stund innan man kan låta vattnet omsluta kroppen och man kan börja simma. En del skrattar och småpratar med varandra, men inte jag. Jag är tyst, jag är lugn och jag är koncentrerad och fast beslutsam i att jag ska simma loppet på mitt sätt. Jag citerar en formulering jag skrev i ett tidigare blogginlägg en vecka innan Vidösternsimmet, ”Jag kommer endast ha fokus på mig själv och slå följe med de simmare som håller min fart. Det är jag som sätter agendan”.

Jag påbörjar min simning utan stress och oro och är endast fokuserad på att hitta flyt och rytm i min simning. De andra medtävlarna är statister i min film tänker jag och det hjälper mig att tänka så när man inledningsvis blir omsimmad och man behöver bromsa sig själv. Rytmen och flytet i simningen infinner sig ganska snabbt och jag maler på till första depån som är Funtabo efter ca 3900m som bestod av två flottar ute i vattnet. Under simningen fram till denna depå simmar jag om Lennart Claesson och några andra. Jag lägger märke till Lennart då han har en blå Värnamo-badmössa på sig och att han simmar i en armlös våtdräkt. Till min stora förvåning kan jag konstatera att jag finns med långt fram i startfältet när jag hänger i flotten. Jag dricker en plastmugg med saft och tar en gel i denna depå. Jag simmar i en lite mindre gruppering, om än ganska utspridd, av simmare som ligger strax efter 4-5st simmare som bildat egen klunga längre fram. Jag har inte koll på hur många det var som gjorde mig sällskap, kanske beroende på att jag endast försökte fokusera på mig själv? Jag lägger dock märke till en ung medtävlare som jag tror heter Alexander lite längre fram och som under del av loppet senare skulle göra mig sällskap på sitt alldeles egna sätt. Jag tror jag lämnar flotten som sjua eller åtta.

Jag kände mig oförskämt fräsch i kroppen vid första stoppet och om jag ska jämföra med förra året var det som att jämföra David med Goliat. Förra året var jag redan här i mental gungning och låg stundtals och simmade i röd zon. Ja, ni hör själva hur galet det låter. Simningen från Funtabo fram till Tånnö badplats går bra. Efter en kort stund simmar jag ikapp den där killen jag tror heter Alexander och han gör mig sällskap under någon/några km på sitt alldeles speciella vis. Jag försöker simma jämnt och effektivt medans Alexander ena stunden ligger framför mig 5m och minuten senare tappar allt och ligger bakom mig 5m. Jag noterar också att jag tycker han tittar upp/tar riktning väldigt ofta och att han går upp med huvudet högt, mer än nödvändigt. Så här höll det på ganska länge och jag tänker att fortsätter han simma på det sättet kommer han köra slut på sig snart, men till min stora förvåning grinar han i. Efter en stund ansluter en till simmare som visar sig vara Martin Bergman. Vi gör sällskap ett antal minuter i vattnet och simmar ganska nära varandra. Jag märker att han simmar med en skön rytm och jag försöker synka mina armtag med hans. Stundtals känner jag mig inpressad mellan Martin och Alexander. Strax innan depån i Tånnö, Någon km innan, börjar jag dock känna i armarna att det snart hade simmats 9000m men känslan var ändå att jag hade kontroll. Martin glider sakta ifrån mig, men samtidigt som det sker blir jag ändå stärkt av att jag lyckats simma ifrån Alexander med ytterligare viktiga metrar. Jag vadar upp ur vattnet med ett leende på läpparna och tänker att det här är kul! Min placering i loppet är åtta vid Tånnö badplats. Jag dricker några plastmuggar Cola och tar en gel.
Jag vadar ut i vattnet och skulle nu påbörja den längsta etappen på ca 5500m simning till E4:ans camping. Det skulle visa sig bli en tung etapp för mig där jag fick borra djupt i mig själv för att hålla humöret uppe. Efter en stund kommer Alexander och Lennart ikapp mig. Jag gör inget försök att haka på dem. Jag var fast förankrad i min raceplan att simma mitt eget lopp och de glider sakta, sakta ifrån mig i vattnet. . Ja ja, jag kanske kommer ikapp dem senare tänker jag. Jag bildar egen klunga med mig själv. Den här simetappen är ganska jobbig att simma då vassrugge efter vassrugge avlöser varandra. Jag väljer att simma en rak linje lite längre ut i sjön.

Under denna etapp, då jag nu var helt själv i vattnet, börjar jag tänka en hel del på varför jag gör detta, på varför jag år efter år utsätter mig för extrema fysiska påfrestningar som nödvändigtvis inte behöver vara simning. I mina mått mätt är en långsimning i öppet vatten på 21-22km en extrem fysisk påfrestning. Jag har inget klart svar på den frågan, men jag tror mycket ligger i att jag som person har ett stort bekräftelsebehov. Med tanke på vad jag gått igenom de senaste åren i mitt yrkesliv har dessa utmaningar blivit ett stort andningshål för mig och en arena för revansch. År 2011 var jag nämligen sjukskriven för utmattningsdepression som slutade med att jag sa upp mig från min dåvarande arbetsplats och började sökandet efter ett nytt liv med andra prioriteringar. Jag tror många i min omgivning också märkt en förändring och det är jag väldigt stolt över. Jag har vänt blad som kungen en gång sa. Det viktigaste är inte längre mitt arbete och karriären. Det viktigaste är min familj och mitt eget välmående.
Nu tillbaks till tävlingen för jag hade ju en långsimning på sisådär 21-22km som jag skulle slutföra. Jag närmar mig nästa depåstopp som är E4:ans camping och det blir ett helt odramatiskt stopp där jag nu får anstränga mig lite mer för att se glad ut. Jag var själv upp ur vattnet och frågade funktionärerna hur jag låg till. Jag fick besked om att jag låg på 10:e plats. Bra, tänkte jag!  Topp 10!!! Stannar inte länge alls i depån. Till min stora förvåning är energygelen slut och jag tar en halv Snickers istället som jag börjar tugga på medans jag vadar ut i vattnet. Den där Snickersen visade sig vara så trögtuggad att jag slänger iväg den i vassen. Näst sista etappen, som är den kortaste etappen på 3,4km, blir en övning i ensamsimning i mörka Vidöstern. Har fullt upp med att hålla ordning på tankarna, men lyckas i alla fall hålla en bra fart och kilometrarna tickar på.

Depåstoppet vid Ekens camping går också fort för jag börjar känna mig lite stressad över att jag ser en annan simmare lite längre bort bakom mig som närmar sig depån. Vid denna depå sliter jag av mig badmössan för att i möjligaste mån försöka reglera kroppstemperaturen. Jag idiotförklarar mig själv för att jag simmat alldeles för länge med badmössan på under loppet. Det var minst sagt varmt i våtdräkten i det 22 gradiga vattnet. Den där simmaren som närmade sig visade sig vara en dansk herre som skulle stressa mig ända in till målportalen. Fokuset på mig själv försvann faktiskt här under loppet. Nu var det den där topp 10-placeringen jag ville ha och den där dansken skulle minsann inte få förstöra min dag.

Sista etappen från Ekens camping ned till Sundet är ca 5km och ganska snart kan man se Sundet och bron man ska simma under för att nå målportalen, men bara för att man ser bron innebär det inte att man snart är framme. Man simmar och simmar och det tar en evighet innan man kommer fram. Jag stannar några gånger och kollar bak för att försäkra mig om att jag kan hålla min placering. Jag ser inte alls till dansken och jag får äran att simma i ensamt majestät under bron och fram till målportalen. En ståkajak (sup) möter mig med ca 200-300m kvar. Vid målgången känner jag bara en stor lättnad och även en stor mättnadskänsla på simning. Folk applåderar och speakern pratar på i högtalaren, men allt är bara viskningar, brus som jag inte orkar ta in i stunden. Jag var inte heller lika känslosam som vid förra årets målgång då jag blev liggande på gräset gråtandes i muskelvärk och i en känsloorkan. Det var bara ett kallt konstaterande att jag nu klarat det för andra gången. Jag blev dock rejält glad när jag fick reda på att jag slog min sluttid från förra året med hela 24 minuter. Min sluttid blev 6h 12min och det är jag jättestolt över.

Om jag kommer göra om det? Ja, definitivt, men inte nästa år för då ska jag försöka ta mig under 10h på Kalmar Ironman. Detta är en av de absolut roligaste tävlingarna jag deltagit i. Det är trevligt, det är gemenskap, det är jobbigt, det gör ont och det är delad glädje efter loppet. Tävlingen är mycket välarrangerad. Jag kan varmt rekommendera denna tävling.
Jag vill även passa på att tacka min fru för att hon ställer upp för mig när jag åker iväg på äventyr som det här. Hon finns alltid vid min sida hejandes på mig. Jag älskar dig Åsa!