När temperaturen på mornarna kryper ner under tio grader och dimman ligger som ett täcke över ängar och simturen kyler ner en mer än vad som är behagligt så är det nog bara och inse att säsongen är över för detta året. Kollar man i kalendern så finns det inga fler tävlingar kvar att simma i Sverige, alla är genomförda och avslutade.

Man kan alltid åka till varmare breddgrader om man inte vill släppa känslan eller om man inte riktigt är redo att släppa taget om 2016 än. Dock är tävlingssäsongen i Sverige 2016 över. Det är helt enkelt slut för i år! Säsongen här i Norden är intensiv men kort. Ett par, tre månader sen är den över. That´s It! Sånt är livet. Acceptera.

Stunden har kommit att torka våtdräkten en sista gång och vika ihop den och lägga in den i garderoben igen. Stunden har även kommit att lägga in påsen med nya sommarminnen och upplevelser som man har samlat ihop under sommaren 2016.

Jag kommer ihåg när jag satt där och planerade vilka lopp, tävlingar och simningar jag skulle ge mig på i år? När jag plockade fram dräkten och provade den och kollade så att den passade. Förväntningarna man hade inför säsongen? Vad skulle det bli för väder i år då? Varmt? Kallt och regnig?

Nu sitter man här med svar på alla dessa frågor och funderingar. Dags att summera… Dags att reflektera.. Vilket lopp var roligast? Trevligast? Jobbigast..?

När jag funderar och försöker hitta något som liknar ett svar på det och alla andra frågor, så slår det mig att jag gärna av någon anledning gärna kopplar ihop det med något ätbart. Vad eller var jag än har varit och simmat så mitt bland alla sim-upplevelser så har jag också minnen från något jag ätit eller druckit. Är det bara jag som gör den kopplingen? Märkligt.

I Jönköping där det var blåsigt och ett skyfall presenterade sig precis innan start så känner jag fortfarande, om jag vill, smaken av kaspaderknuten som jag åt på det där konditoriet vid starten när regnet piskade mot fönstret. Vansbrosimningen, det stora kalaset för våtdräktsbärande, neoprendoftande människor, kommer jag alltid förknippa med potatissallad… Sen rullar det bara på. Ny stad, nytt lopp och något att äta! Den gigantiska mjukglassen och Sollefteås värmebölja… Den magiska morgonsimningen i Indalsälven med kaffet som Tommie och Stefan bjöd på vid mål.. Kvällsrundan vid Läckö slott med Martin innan Vänern-öring på en fiskrestaurang i Spiken eller ensamsimningen i Bohusläns skärgård med systersonen i en eka bredvid. En grym hederlig ostfralla i Torekovs hamn efter ett vågigt, strömt och manet rikt lopp som startade på Hallands väderö. Höll på och glömma kampen och krampen vid slussarna i Sjötorp… Kalmars slingriga kanaler med åskådare på bägge sidor under hela loppet.. Simningarna i Grötviks hamn eller de tidiga rundorna vid Hellasgården.

Jag inser och kommer till slut fram till att det är svårt att jämföra och försöka hitta svar på dessa frågor. Det går inte att jämföra och man ska nog inte göra det eller rangordna heller för den delen. Alla tävlingar, platser, upplevelser och simningar har varit speciella. Speciella på sitt eget vis eller annorlunda på sitt sätt. Man ska nog bara låta varje upplevelse, händelse och känsla ta den plats den behöver. Ta den plats den behöver och förtjänar oavsett om den har eller kommer påverka dig mycket eller lite i framtiden.

Men två saker vet jag och tar med mig och det ena är att minnena stoppar jag inte undan i år utan de har jag framme och tänker använda när jag behöver eller vill. Tar ett smakprov när jag tycker det passar. Men bara lite åt gången så de räcker under hela den mörka och kalla säsongen. Det ska ju räcka ett tag. Det andra är att när det är dags, och det kommer fortare än man tror har jag redan nu intalat mig, är att när det återigen är tid att plocka fram våtdräkten och alla andra prylar så tänker jag arkivera minnena och upplevelserna från 2016 och ta fram en ny stor tom säck med texten 2017.

torekov