Jag förstår inte att jag fortsätter att anmäla mig till swimrunlopp trots att jag aldrig är i tillräckligt god löpform. Juniskär swimruns 14 km långa löpning har gjort att jag inte kunnat röra mig smärtfritt på två dagar nu. Allt från rumpan och neråt gör ont. Trots det skulle jag utan tvekan göra loppet igen (okej, om jag får vila några dagar till först).

Med knäoperationen så pass färsk och löpträning i endast ett par månader var vår plan att simma fort och springa lagom (med andra ord: att simma fort och överleva löpningen). Jag var nervös över att halka igen så den löpningen som var förlagd på klipporna hade vi redan innan bestämt oss för att göra försiktigt, utan lina och i min takt. För att kunna simma så bra som möjligt bestämde vi oss för att ta av skorna och lägga dem i våtdräkten under de längre simsträckorna. I Juniskär swimrun är det ganska mycket simning (4000 m), med ganska långa sträckor – endast en kortare på 150 m. Den sistnämnda var den enda vi körde med skor.

Innan start var jag grymt nervös och undrade som vanligt varför jag fortsätter att utsätta mig för sånt här. Vädret var växlande och vindarna innebar att allt varmt ytvatten hade blåst bort – vilket resulterade i en bana med vattentemperaturer på runt 10 grader (som kallast 8-9 var det någon som sa). Endast i Dövikssjön var det varmare och simningen där var bara knappt 500 m. Kylan var egentligen inte något vi oroade oss för innan dock.

13.20 gick starten, lite försenat eftersom ett till lag anmälde sig precis innan start. Startbilen körde i ett tempo som var lite för fort för oss (läs mig) och vi höll oss långt bak i början, tror t.o.m. att vi var sist i vattnet. Vi simmade på så snabbt det gick i kylan, strömmarna och vågorna. Till slut var nådde vi första ön som andra lag – en position som vi sedan höll nästan hela vägen. På första ön sprang vi i strumplästen eftersom sträckan var för kort och underlaget för tufft för att vi skulle tjänat på att ta på oss skorna. Herrlaget som låg före oss ökade avståndet på land, men vi knappade in igen vid varje simning. Simningen i detta swimrun var väldigt tuff, mycket jobbigare än vad det varit på de andra jag kört. Att det är kallt är inte det största problemet (det är ju trots allt kallt på Utö swimrun också, så det har jag testat), men kombinationen av kylan, strömmarna och vågorna var riktigt hård! Dessutom var en så stor del av simningen på detta sätt, ca 3700 m med flera sträckor upp mot 5-600 m. Inte oss emot egentligen, eftersom simningen är vår starka gren, men till slut ville jag inte ens hoppa i. Det var svårt att slappna av och få till långa, starka armtag. Mina händer och fötter domnade dessutom. Fingrarna stelnade som klor vilket inte hjälpte. Enda anledningen jag kan se att använda paddlar är att behålla greppet i vattnet när fingrarna stelnar, för det gick inte så bra.

Den första lite längre löpsträckan var över en ö. Det var skogsstig med ojämnt och stenigt underlag – vilket gjorde brutalt ont i fötterna som hade domnat av kylan. Där började vi knappa in ännu mer på herrlaget framför och vid första energistationen efter ytterligare en simsträcka låg vi precis efter. Då var jag så kall om läpparna att jag inte kunde dricka något. Jag kunde inte stänga munnen ordentligt utan allt jag hällde i mig rann bara ut igen. Efter mycket om och men fick vi i oss varsin gel och sprang vidare. Herrlaget hade redan stuckit då.

Nu började vi närma oss fastlandet igen och under sista simsträckan in mot den långa löpningen simmade vi faktiskt om herrlaget (något som aldrig hade hänt dem förut, de är också starka simmare). Vi stannade på stranden för att ta på oss skorna och de sprang iväg. Efter några hundra meter in i skogen sprang vi dock om. Nu var den långa löpningen på runt 6 km igång och vi knäppte på oss linan. Adam fick köra först och hålla fart samt släpa mig. Det kändes trots allt bra, även fast vi sprang väldigt mycket snabbare än vad jag brukar (där vi kunde). När vi hade hoppats kunna trycka på lite skulle vi dock korsa en äng med ganska högt gräs – det kändes som att springa i sand eller någon sorts madrass. Grymt mycket jobbigare än vad man kan tro! Jag trodde att vi skulle bli omsprungna, men på något sätt utökade vi ledningen under just löpningen. Efter det hade vi så pass lång ledning att vi inte såg några andra förrän vid nästa energistation.

Andra energistationen låg efter Dövikssjön som bjöd på underbar simning efter havet. Det var varmt, stilla och lugnt. Äntligen kunde man slappna av och sträcka ut, vilket resulterade i en betydligt lugnare puls. På Dyket var det grymt mycket folk som hejade – riktigt kul! Vi stannade bara och drack lite energidryck, vatten och gel innan vi sprang vidare.

Nu var det bara att överleva sista löpningen på runt 4 km innan simningen tillbaka till hamnen. Adam drog och jag försökte hänga på. Vi gick i några brantare partier och kollade oss konstant bakåt, men vi såg aldrig herrlaget. Av med skorna, i en sista gång i det kalla havsvattnet, upp på bryggan och in i mål. Första lag och totalsegrare med tiden 2.55.18! På något vänster lyckades vi även få snabbaste löptiden! Riktigt roligt och förvånande med tanke på att jag vet många starka löpare bland de andra deltagarna!

I korta drag var Juniskär swimrun ett litet, tufft och väldigt välarrangerat lopp! Det var trevlig stämning, otroligt fina priser (vi vann en väska från Head och ett par Icebug Zeal vardera) och duktiga arrangörer och funktionärer. Dessutom får de stort plus för den trevliga avslutningen med middag och livemusik! Både simningen och löpningen som inkluderade hopp från klippor var ordentligt utmanande. Det var inte helt lätt att ta sig upp och ner på alla låga undervattensklippor när vågorna slog från alla håll. Ett lopp med det lilla extra helt enkelt! Jag hoppas verkligen att det blir en uppföljare nästa år.

juniskär swimrun

Bansträckning, Juniskär swimrun

DSC_0273

Här har vi precis passerat herrlaget