Michelle Colemans olympiska spel har, i skuggan av Sarah Sjöström, varit riktigt bra.
I förrgår simmade hon final på 200 meter frisim (7:a) och i natt ingick hon i det svenska laget i finalen på 4×200 meter fritt.
Tv-publiken har kunnat se en karismatisk idrottare. Stark, vältränad, vältalig.
En bild av framgång och självförtroende.
Så har det inte alltid varit.

– Simningen blev min räddning, säger hon.

Jag intervjuar Michelle Coleman innan hon flyger till Brasilien, och hon väljer att tala om något hon inte talat om förut. Något som länge var tabu, som hon inte ens delade med de närmaste.

160809 Sveriges Sarah Sjöström och Michelle Coleman kramar om varandra efter att de tävlat i finalen på 200 meter frisim den 9 augusti 2016 under OS i Rio de Janeiro. Foto: Joel Marklund / BILDBYRÅN / kod JM / 87296
Michelle Coleman efter semifinalen på 200 meter frisim Foto: Joel Marklund / Bildbyrån

Även de bästa och starkaste kan vara sköra.
På senare år har flera stjärnor klivit fram och mer eller mindre gläntat på dörren till sina innersta hemligheter och våndor. Deras historier kan vara väsensskilda, men har en sak gemensamt: de vittnar om en enorm styrka – inte om en svaghet. Och viljan att hjälpa andra.
Varje berättelse är unik och hur mörk den än är så finns det något att lära av den.
För idrottare – eller för idrotten.
För utsatta eller för den som utsätter.

Mot den bakgrunden väljer Michelle Coleman att tala om de mörka åren. Om såren som ingen såg.

– Skolan var min värsta plats. Det var dit jag inte ville gå. Det var segregerat, det var olika grupper. Det var dom mot mig. Skolan kan vara en hemsk plats. Mobbning handlar om utfrysning och för mig var det så viktigt att hitta en öppen miljö där jag kände mig välkommen.

160809 Sveriges Michelle Coleman tävlar i finalen på 200m frisim den 9 augusti 2016 under OS i Rio de Janeiro. Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN / kod PA / 91448
Under OS har Michelle Coleman simmat flera finaler. Här blir hon 7:a på 200 meter frisim Foto: Petter Arvidson / Bildbyrån

Michelle Coleman går inte in på detaljer, hon pratar hellre om det som blev räddningen – simningen. Och om hur idrotten för henne blev det idrott kan vara när den är som bäst: en grogrund för gemenskap och hälsa.

– Simningen blev min räddning under de värsta åren och simhallen blev mitt andra hem. Det gjorde att jag kunde tackla den här perioden på ett bättre sätt än vad många kanske har möjlighet till att göra, säger Michelle. Och fortsätter:

– Jag var nog ganska bråkig hemma också, för jag var ingen glad person. Det fanns liksom ingen glädje i mitt liv. Träningen blev något jag såg fram emot. De vännerna jag inte hade i skolan hade jag inom simningen. Det var en öppen och välkomnande miljö.

Vad hade hänt om du inte haft simningen, tror du?
– Jag vet inte. Det är hemskt att tänka … Det händer så mycket hemskheter och alla hittar ju inte en gemenskap.

Hon tystnar en stund, funderar. Blickar ut över vattnet som lekande reflekterar solstrålarna. En glittrande yta avslöjar inget om vad som göms i djupet.

– Det var inte många som visste om hur jag kände det. Inte de på simningen – knappt mina föräldrar. De märkte att jag inte mådde bra, men inte direkt varför.

160804 Michelle Coleman, simning poserar för ett porträtt under en pressträff den 4 augusti 2016 inför OS i Rio de Janeiro. Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN / kod PA / 91427
Michelle på plats i Rio inför tävlingarna. OS i Rio de Janeiro. Foto: Petter Arvidson / Bildbyrån

Idag, på plats i Rio för sitt andra OS, har Michelle distans till det svarta hålet, grundskolan.
Hon har valt att berätta, med förhoppningen om att skicka en signal till andra som mår dåligt, att det går att finna glädje, om man orkar och vågar söka en ny miljö.

– Simningen gjorde att jag klarade mig igenom det. Det är därför jag känner en sådan kärlek till idrotten, för det handlar inte bara om träningen och resultaten – utan om allt runt omkring. Vännerna. Gemenskapen, säger hon och spricker upp i ett stort leende.

– Än idag när jag kliver in på Tibblebadet i Täby, så är det som en hemmakänsla. När jag går in där och känner klordoften och tittar på banorna, så fylls jag av glädje.

I vattnet var Michelle Coleman fri. Där rann problemen lättare av och där fann hon glädje. Med tiden kom också resultaten.

Den här veckan har 22-åringen simmat sina största finaler i karriären.
Hon väntar ännu på en olympiska medalj. Men Michelle Coleman vet att det finns segrar som kan vinnas, utan att de leder till en prispall.